EnglishSwedish

Livet Nord — MCV-medlem, musiker, artist, låtskrivare, skivbolagsdirektör och arrangör — är och har varit med i en gedigen rad av musikakter genom åren (bl.a. Kaja, New Tide Orquesta, Midvintervaka, Beches Brew m.fl.). Livet har precis släppt sin första sololåt, och med anledning av detta har vi gjort en intervju med Livet!


Foto: Nettan Kock 

Livet! Berätta om ditt singelsläpp, vad är musiken sprungen ur?

— Ja, gärna! Den är sprungen ur en föreställning som faktiskt just nu är på turné i Dalarna. Men för mig började detta för snart två år sedan, mitt under pandemin när jag längtade efter något meningsfullt och roligt samarbete. Då hörde akrobaten och scenkonstnären Signe Veinholt av sig och presenterade ett nytt föreställnings-projekt som hon undrade om jag ville vara med på. Hon ville att jag skulle skriva musik och även vara med på scenen tillsammans med henne och clownen/scenkonstnären Karin Svensson. Det kändes så kul och så otroligt rätt på alla sätt när detta dök upp. Perfekt timing, bra och viktig föreställningsidé, kul med ett nytt spännande samarbete, dessutom på lite närmre håll (jag bor ju i Siljansnäs och hon bodde i Dala-Floda bara 4 mil bort), och på det hela taget en väldigt konkret spark i baken att komma igång med egen musik! Något som jag har undrat länge när jag skulle komma mig för att verkligen ta tag i! Jag har ju skrivit musik förr men inte på beställning såhär.Signe berättade att hon länge haft idén om att göra en barn-/familjeföreställning utifrån barnboken Ska det vara såhär??!, skriven av den tyske författaren Peter Schössow. Hon berättade att hon ville göra en ordlös, poetisk, rolig och sorglig föreställning med mycket musik och cirkus. Jag fick frågan konkret om att ingå som kompositör, musiker, aktör och medskapare i detta superfina projekt. Och jag tvekade inte en sekund. Detta ville jag verkligen ta mig an. Och det kändes så otroligt fint att få förtroendet att skriva musik. Signe älskade trion Kaja, som jag är medlem och medkompositör i, och kunde höra hur mitt spel och stämningarna vi rör oss i skulle passa in i hennes idé. Hon gjorde också en playlist med musik hon själv inspireras av i sitt arbete men gav mig helt fria tyglar att göra vad jag ville.Sen kom den här låten, Suddenly She Passed By, faktiskt ganska snabbt när jag började jobba med musiken för 1,5 år sedan. Jag tror att det första som kom var en skiss som innehöll just det man hör i celestan den andra rundan, någon minut in i spåret. Då hade jag också precis börjat lära mig att hantera mjukvarusynthar och midiljud (efter en snabbkurs från en vän) och satt och lekte med det. Det var ju otroligt länge sedan man fick lära sig det på musikhögskolan och sedan dess har jag knappt använt den kunskapen. Mycket har hänt sedan 90-talet kan man ju säga! Haha! Men det var så kul! Och så enkelt till en början. När allt bara var en lek och ett utforskande. Och jag försökte verkligen att hålla kritikern och analytikern borta i den delen av processen. Bejaka, leka, strunta i om det påminde om någon annan eller inte. Om det var bra eller dåligt osv. Något som verkligen  legat mig i fatet under mitt liv har varit en viss rädsla för att inte stå för mig själv, låta som ett plagiat, för att bli kategoriserad, instoppad i något fack… ”Det hörs att du har lyssnat på den och den kompositören/låtskrivaren…” osv. Jag har alltid velat vara helt och hållet min egen och inte bli ”anklagad för att vara musiktjuv”. Men den inställningen har jag slängt i papperskorgen gång på gång sedan många år nu. Det går ju inte att tänka så, särskilt inte om det helt och hållet stoppar det kreativa flödet. Kloka erfarna vänner har påminnt mig om att man alltid också är påverkad och influerad av allt möjligt annat. Att man för vidare en massa olika traditioner och mönster som förnyas i olika hög grad. Och jag har kommit fram till att man ju faktiskt alltid är sin egen oavsett. Och att man ska skriva det man känner för och förvalta det som kommer ut, se vad man kan göra av det.

Just den här första singeln har nog en del influenser från New Tide Orquesta som jag spelat med i många år, fast samtidigt finns där mer cirkus-sound tänker jag. Lite tango, ganska mycket franskt säger några. Och titeln kommer av den första meningen i boken som inspirerat till föreställningen. Plötsligt gick hon förbi. Klara Goliger (Music A Matic Studios, Göteborg) har mixat, Hans Olsson (Svenska Grammofonstudion) masterat och Sanna Haverinen har gjort det fina omslaget! Medverkar gör Daniel Wejdin på kontrabas, Camilla Åström på dragspel, Klara Goliger på Wurlitzer och diverse biljud samt jag på fioler och samplad celesta mm.

Singelomslaget till Suddenly She Passed By

 

Hur skiljer sig soloskapandet från tidigare processer du befunnit dig i?

— Det är nog egentligen inte så olikt till en början, soloskapandet kontra samskapandet, men mer en liten bit in i processen. Jag sitter oftast först och leker med någon liten idé som växer och tar någon slags första form. Bäst då är det när jag försöker att inte tänka för mycket, försöker räkna ut, analysera, vad som låter bäst för tidigt i processen. Utan bara spela på och spela in. Sen lyssna och rensa, skala bort och plocka fram vad som ska bli kvar. Ibland är det en melodi, ibland en stämföring eller ett ostinato, eller en längre kompsekvens. När jag improviserar och lockar fram melodier/idéer blir jag ibland trött på mönster av toner jag har naturligt i fingrarna. Då provar jag att spela på något instrument jag inte kan så bra, som piano. Plötsligt uppstår något annat att utgå ifrån.

Den musik jag tidigare har skrivit, som sedan letat sig ut till offentliga åhörare, har oftast varit med om lekstunder och musicerande i trion Kaja, men även bland annat i en trio jag hade med Lisa Långbacka (accordeon) och Johanna Dahl (cello). Oftast när jag gör musik tänker jag helhet i form av arrangemang ganska tidigt i processen. Det är som att själva låten också är arret, helheten. Även om vi i Kaja tillsammans gjort mycket musik som har rötterna i/anknytning till folk- och roots musik, mycket östeuropeiskt, så märker jag i mitt skapande att jag egentligen inte kommer från det hållet från början utan mer från klassisk musik med längre linjer och en annan typ av vändningar och språng. Med det inte sagt att det är någon metod eller mall jag använder.

Jag är otroligt o-musik-teoretisk och väldigt horisontell när det kommer till harmonisering. Jag utgår ifrån melodier och stämmor som snirklar sig runt. Jag kan höra vilka klanger, eller egentligen stämmor, jag vill åt. Och jag kan ju absolut räkna ut vilka ackord det rör sig om, men det tar tid. När det gäller ackordsanalys och att prova olika ackord har jag kunnat luta mig mycket mot mina vänner i Kaja, som spelar dragspel (Camilla Åström) och kontrabas (Daniel Wejdin) när vi lekt. Och där händer så klart saker med musiken under processernas gång som gör att något jag hittat på ibland tar nya harmonisk vägar. Men min egen musik bygger väldigt mycket på stämmor som sedan delvis i efterhand kan analyseras för att man ska kunna bestämma ackord. Ofta blir musiken väldigt modal, och formmässigt kanske mer intuitiv, känslomässig?

I det här projektet har jag inspirerats av boken vi jobbat med och även en bok med barnsånger från hela världen. Jag har lyssnat på inspirationsmusik från olika håll och även komponerat i stunder av improvisationer tillsammans med Signe och Karin. Signes sätt att jobba på som projektledare och regissör har varit väldigt givande och tillåtande. Hon har lyssnat, provat och önskat. Jag har filat vidare, tänkt och känt. Arrat och arrat om. Och fortfarande sedan premiären i februari sker små justeringar i föreställningen. Musiken till den skiljer sig här och där något beträffande arrangemang från det som kommer att släppas på skivan. Just nu är den musiken i föreställningen generellt mixad med finfin hjälp av Joakim Fritzner.


Vad kan vi vänta framöver — ny skiva? Berätta mer!

— Ja det blir en skiva i vår med musiken från hela föreställningen och förmodligen även ett bonustrack som legat i byrålådan i några år. Föreställningen är ca 35 minuter och jag har gjort 10 spår musik till den som blir skiva. Några av dem arras om till albumet för att passa den formen bättre. Eller kanske tvärtom, att de arrangerats om till föreställningen… Paperbird kommer albumet förmodligen att heta.

Musiken är på sätt och vis ganska blandad. En låt är mycket inspirerad av balkanmusik, en låter som en ganska klassisk cirkusvals, en är lite mera jazzig och en annan är ett maffigt och på samma gång minimalistiskt orkesterverk i miniformat… Jag har medvetet valt att inte begränsa mig genremässigt utan låtit musiken få ta de vägar den vill. Jag har också omsorgsfullt valt ut några av de bästa jag vet att medverka på skivan. 15 av de bästa medmusiker jag vet, som med sin ton, sin spetskompetens och sitt uttryck sätter prägel på respektive låt och får musiken att lyfta. Det har varit en för mig mycket annorlunda och lärorik inspelningsprocess med idel pålägg! Inte alltid enkel, och visst hade det varit gött, och säkert ännu bättre för musiken, att t.ex. spela ihop sig med alla medverkande i en studio och sedan köra så det ryker… Men det är ju samtidigt fantastiskt att det går att göra en platta såhär! Paperbird blir ju därmed lite av ett av alla barn av sin tid, en ”klassisk pandemiplatta.

Jag har vidare valt att låta albumet få kunna stå självständigt samtidigt som att det (så klart) också lätt ska kunna kopplas till föreställningen. Paperbird har ju en tydlig och direkt fysisk koppling då det förekommer en väldigt fin pappersfågel, origamifågel, i föreställningen som symbol för den döda fågeln flickan i föreställningen sörjer. Det är som att den tagit mig med på ett ytterligare spår, ett fågelspår med myter, symbolik och sanna berättelser om och kring fåglar. Och flera av spåren har hittat hem in föreställningens tema, sorg och tröst. Det känns fortfarande nytt, men en ytterligare värld, dimension kring det här projektet håller på att ta form känner jag. Jag snubblade bland annat över den sanna berättelsen Sadoko Sasaki som blev ett offer för atombomben över Hiroshima. 7 år efter bomben fick hon leukemi och låg på sjukhus. Efter att ha inspirerats av en gammal japansk legend som lovar att den som viker tusen papperstranor får se sin högsta önskan slå in, började Sadako att vika sådana tranor med en förhoppning om att bli frisk. Det sägs att hon hann till 666 tranor innan hon dog och att familj och vänner sedan vek resten. Andra källor säger att hon hann vika över 1300 tranor. Men hennes minne hedras med en staty som barn från hela världen kontinuerligt förser med papperstranor som en symbolhandling för fred. I vår föreställning sörjer en flicka, spelad av Signe Veinholt, att en liten fågel har dött. Jag och Karin Svensson försöker trösta och hjälpa flickan igenom sin sorg. Berättelserna är helt olika men båda sorgliga och hoppfulla på samma gång. När jag tog det här steget vidare ut ur föreställningsprojektet kändes det också plötsligt helt naturligt att bonustracket skulle vara med här – En egen tonsättning av Stig Dagermans dikt Nu slår en blomma ut, som han skrev efter Hiroshima.

Nu återstår något mer pålägg, en låt som ska spelas in på nytt, lite mer editering och sen ska Klara Goliger mixa resten av plattan innan Hans Olsson mastrar albumet. I januari kommer nog nästa singel och sen någon till innan albumet släpps i mars/april. Sen får vi se om det kanske också blir någon typ av livekonsert i vår. Det vore väldigt kul, men svårt att få till med alla 15 medverkande gästmusiker! Framför allt att ersätta dem med rimliga gager och bekosta alla resor! Haha! Eventuellt blir det i alla fall något på en en mindre sättning med ett par gästmusiker live. Jag håller tummarna för det!

Varma tack, Livet!

Lyssna till låten Suddenly She Passed By här!